Allt började i lördags när vi kom hem från 39-års fest. Vi va båda jättetrötta så vi gick och la oss så fort barnvakterna åkt hem. Vi kom väl i säng runt 23, jag frös som en tok och låg i feberfrossa i över 2 timmar.
I söndags jobbade mannen så jag va själv med barnen. Dottern vaknade ganska tidigt. Jag hade fortfarande sån värk i kroppen och svettades som en tok. Lät dottern ligga kvar i sin säng tills det inte gick mer. Då fick jag samla ihop all kraft för att ta mig de 4-5 meterna det handlar om in till hennes rum, lyfta upp henne och ta med henne in till vår säng. Alla mina krafter va slut jag låg i dvala och hörde henne till och från hur hon lekte, ibland hos mig i sängen, inne i sitt rum eller på nedervåningen. Plötsligt kommer hon släpandes på en påse ahlgrens bilar och en skål. Missade att ta bort lördagsmyset. Eftersom jag inte orkade annat lät jag henne äta upp vad som fanns kvar. Bra start/frukost men jag klarade inte av annat än att ligga och svettas och flämta i sängen. Vid 8 tiden när dottern lekte som mest bröt jag ihop och insåg att det inte fanns en chans att jag skulle klara av att ta hand om mina egna barn i mitt tillstånd så jag skickade ett vädjande sms till mamma och fråga om hon kunde ta barnen. Sonen sov länge och när han väl vaknade och smög ner för att titta på tv hade dottern somnat bredvid mig i sängen. Jag däckade igen. Vid 11-11.30 vakna vi till igen och jag samlade återigen ihop den kraft jag hittade inom mig och gick ner för att plocka fram frulle. I trappen påväg ner va jag livrädd att benen inte skulle bära när jag hjälpte dottern ner. Vid 12 kom mamma, jag bröt ihop, började gråta, orkar inte med det här längre. Vi är konstant sjuka och åker på allt nu. Det tar både psykiskt och fysiskt. Sonen blev orolig och undra varför mamma gråter och dottern tittar uppskärrat på mig. Jag försöker förklara att jag mår dåligt och är sjuk men att det inte är nån fara. Men rädslan och oron i mina barns ögon va skitjobbig och det faktum att jag inte klara av att ta hand om mina barn va fruktansvärd. Iaf mamma/mormor tog med barnen. Jag gick upp och la mig, tog febern, 38,3 visa den då. Undrar vad den låg på tidigare....
Denna förmiddag va fruktansvärd på så många sätt men värst va maktlösheten av att inte orka ta hand om mina barn, hade jag hört om dottern börja klättra på bord bänkar när hon va på nedervåningen? Usch jag mår så dåligt över detta och har sån ångest. Vidare tänker jag på de barn som ofta har utslagna föräldrar och kanske alltid äter godis eller vad de kommer över för att föräldrarna inte finns där.
Tur att detta bara va en gång och att det berodde på sjukdom inget missbruk. Men så tänker jag på hur foglig dottern va, hur hon lekte fixade och trixade på egen hand. Vilken otrolig drivkraft det verkligen finns i dessa små människor. Det är barn som har det sjätte sinnet som helt plötsligt förstår när mamma är sjuk eller utslagen och på egen hand fixar nått att äta och stimulerar sig själv när ingen vuxen finna där att leka med.
Usch och fy som sagt tur att detta va en gång och pga sjukdom stackars barn som har detta som vardag.
Jag älskar mina barn och skulle göra vad som helst för dem men söndagen skrämde mig, hur jag inte fungerar och vad mina barn utsätts för då.
Mkt svammel blev det men jag va tvungen att skriva av mig.
Virre- du är en fantastisk mamma! Alla har vi dagar när vi inte Kan göra något. Även fast samhället får oss att bli tvungna att vara supermorsor-och farsor med flera barn, jobb, sjukdomar, tvätt, disk, städning, handling,ekonomi m.m så är vi bara mänskliga!
SvaraRaderaNi har fått stå ut med väldigt mycket baciller och sjukdomar och jag hoppas verkligen att ni slipper skiten snart... det är hjärtskärande att läsa ditt inlägg, känner bara att jag vill hjälpa.
Som sagt. hoppas ni blir friska på riktigt snart och att ni får en fin och frisk vår/sommar!
Kramar från Lina med familj=)